-- syster låt blodet pulsera

syster
jag har börjat räkna mina andetag nu
men jag slutar alltid efter tio
och tänker
de kommer ändå inte minska
och jag vet att du gör det samma
fast du kommer kanske aldrig till tio
du bryter kanske ihop vid tre
och syster du ska veta att
jag vill vara hos dig då

vad är bra i mitt liv
inte särskilt mycket
men du är bra och
jag lever på den sekunden då vi
höll så hårt och viskade sanningar
i varandras öron
jag älskar dig syster

du säger att du vill andas systerluft igen
och jag håller med
jag vill så gärna höra dig andas
vill känna varenda andetag
vill andas med dig
syster

hur mycket du önskar att
morgondagen aldrig kom
så får du önska lika mycket
att vi ska krossa varenda mur
och hinder som står i vägen för oss
vi ska överleva det här

du måste leva syster
förstår du inte
septemberluften börjar bli alldeles för kall
och den sticker i halsen
det är inte förkylningen
det är saknaden
vill stå tätt intill

syster jag vill höra dig viska i mitt öra
att jag är världens bästa syster
och att du älskar mig
sedan ska jag säga detsamma
med lite blyghet
för sådana ord känns för stora
och okända
men jag menar det verkligen

syster låt blodet pulsera
för jag vet inte vad jag skulle göra utan dig
så många nätter som skulle
springa rakt in i mig
misshandla mig med dess mörker

-- vi skulle kunna vara evigheten

pojkarna på medborgarplatsen
skjuter hål genom vardagen
med ärtpistoler
och jag
sitter på en trapp stirrar
cigarettröken lägger sig
som en dimma över
hålen
ett tjockt lager av
ingenting

tristessen springer
över torget
bland alkoholister och kyliga höstvindar
egentligen myllrar det av folk
men jag ser ingenting
jag är förblindad
av min egna existens

vi är som knäppet från tändaren
innan elden kommer
som tjutet från tåget
när det passerar ett samhälle
vi är inte som paret bredvid mig
på tunnelbanan
inte de
som firar alla hjärtans dag
som en högtid
vi är ögonblicket sekunden
sedan glöms vi bort igen

-- det här är ingen biografi

de skulle säga dödslängtan
jag skulle säga meningslöshet
och tankar om en annan värld än den här
jag skulle säga att mammas och pappas hjärtan
var brutna i fyra delar
jag skulle säga att gråheden blivit osäkert
otryggt

jag skulle också säga att julafton är långt bort
att det skulle vara dagen d i modern benämning
sedan skulle jag viska lite svagt att
jag tror jag har bestämt mig nu
och visst skulle ni fråga varför
sedan skulle ni skriva dödslängtan i min journal
skriva ut några oätbara piller på recept
jag skulle kalla er skräck
och ingen skulle förstå

-
för att du behöver hjälp ser du inte själv
vem du håller på att bli
vet du inte att du snart kommer falla
så djupt att du aldrig någonsin kommer upp igen
ur helvetesgapet som blivit mellan
din värld och verkligheten.
-

jag skulle sluta bry mig
sluta bry mig om allting som finns runtomkring
sluta älska mina vänner
och isolera mig från den världen som de finns i
inte vilja prata alls
glömma bort vem jag är och vad jag är bra på
vad jag gillar och vilka jag gillar eller vem
skulle sluta tänka på kärlek och hur mycket
jag hatar att vara ensam
inte en tanke skulle slå mig i huvudet
inte en tanke på att åka hem

min hud skulle blekna
och jag skulle tyna bort sluta andas
jag skulle bryta upp med alla som
skulle fråga hur jag mår
skulle inte längre bry mig
om utsikten från skinnarviksberget vid zinken
om neonskyltarna och gatulyktorna
hur fint det är på våren
eller hösten när lönnlöven lyser röda

-
de skulle tvinga mig att äta
ringa någon få lite sällskap i mänsklig form
de skulle säga att det finns annat i den här världen
än din skrivbok med röda hörn
de skulle tömma pillerburkarna
se till att jag alltid gick på vägen mot förbättring
aldrig tog en genväg
-

jag skulle lära mig alla knep
skulle hitta andra vägar
över de hinder som väntade mig
skulle fly hundra gånger om dan
jag skulle sluta märkas
alla färgglada kläder skulle bli svarta
mitt rum skulle se ut som Tyskland efter kriget
som berlinmuren efter att den rivits
mina väggar skulle vara täckta med slagord
och golvet fullt av grus
det skulle skrika smuts om mitt rum
och ingen skulle få kliva över tröskeln in till det
det skulle vara min fristad
mitt alldeles egna territorium

-
de skulle göra allt
för att jag skulle bli mänsklig igen
men då skulle de behöva veta att
det är något dem borde tänkt på tidigare
de skulle behöva veta att
jag slutade vara mänsklig den där helveteshelgen
efter nyår
då när --
det skulle dem behöva veta
-

jag skulle förmodligen gå sönder
så mycket att det skulle vara helt hopplöst
att laga mig
skulle inte hitta någon som orkade
ingen hjälte eller riddare
för det här är ingen saga
det här är heller ingen biografi
om självdestruktivt beteende
jag har bara tröttnat på att springa efter lyckan
när det är den som borde springa efter mig

-- kometer och gråa dagar

Det skiner ingen sol över Liljeholmen idag.
Med händerna i fickorna står han och tittar osäkert över alla som går förbi. Han vankar av och an på asfalten, låter fötterna gå från en punkt till en annan.

En vilsen flicka med kulörta kläder kommer ut från T-banan. Hon går mot honom och man ser hur han blir smygförvånad och lyfter lite på ena ögonbrynet.

vad vill hon och varför kommer
hon fram till mig. Jag önskar jag
var händerna i mina byxfickor.

Hon frågar honom lite lätt och aningens inövat om gymnasiet, hennes blick är darrig och hon är höstens första löv. De slutar prata, samtalet dör, skäms han?
Tvärbanan går om 2 minuter och människorna runtomkring börjar röra på sig. Han står där med de isande blå ögonen, viftar med benet litegrann, slänger med huvudet för att inte få håret i ögonen.

som jag önskar att
den där kometen
krossade världen nu

tvärbanan kommer, han går på.

Stjärnorna flyttar sig efter oss och så är det bara [novell]

”Du behöver inte skriva så sorgligt jämt” sa hon med det tonfallet att ”fan, varför ler du aldrig längre?” mumlandes så går mina ben upp på mitt rum utan att jag har något att säga, för det har jag ju inte och hon om någon borde veta varför jag inte ler längre. Eller så glömde jag bara att berätta vad som hände och har hänt. Att min värld ligger i spillror uppe på rummet sen du gick därifrån och att det är därför hon absolut inte får komma in där. Men jag vet inte, det är väl svårt att vara mamma också. Eller nåt.

Varenda millimeter av mig saknar dig och jag förstår liksom inte hur man tänker när man säger att ”jag ska nog gå nu, du behöver inte sakna mig eller ringa för… för jag kommer ändå inte svara och….jag älskar inte dig, har aldrig gjort det heller men det var något som höll mig kvar, men det är borta nu”. Efter det där såg jag bara hur en skepnad försvann i mörkret och jag slukades upp av någon mörk elak gud som hade som plan att förgöra mig, och se så bra han lyckades.
Kärlek var väl ändå aldrig någonting för mig jag behöver bara en varm hand då och då, smekandes mot min hud för det är väl så med såna som mig, vi har väl våra begär fastän vi knappt vuxit ur barnbyxorna än.

Jag har lyssnat på samma låt i en hel månad nu, ingen annan låt har fått strömma ut ur högtalarna. Varför? Kanske för att det är lättare att påminna mig själv om att du en gång låg bredvid och att jag en gång fick känna hur det kändes där bak i nacken precis där ditt lockiga fina hår slutade, det fick aldrig växa längre. Det är nog lättare att göra så än att tvinga sig själv att glömma, för att glömma är ju lite som att tvinga i sig någon äcklig mat som man absolut inte vill ha, tillslut kräks man ju i alla fall.

Jag lyckas alltid citera mitt favoritcitat i hela världen varenda gång som jag blir kär och den här gången så passade det bättre än vanligt för det var väl ändå alltid du, jag och Ed Harcourt. För det kändes som att ”we are joined at the hip like two siamese twins, and thats a metaphor for the feelings that I store” passade väldigt bra in på oss, fast kanske bara på mig och det jag kände förstås. Ett tag satt vi väl ihop, för det var någon som sa oskiljaktiga när vi gick förbi, fast det förstås, min granne Berit vet väl ändå inte så mycket om sånt här, hon är ju dement. Jag hade kunnat gå förbi med soppåsen och hon hade sagt samma sak.

Jag hade tänkt göra en massa saker den här sommaren men allt stannade upp och jag kom på att det är du som får min värld att röra på sig. Varje dag undrar jag varför du gick och vad jag gjorde för fel och jag har faktiskt, jag har faktiskt tänkt på att ringa och fråga hur du mår i alla fall. Allt gick så fort och helt plötsligt var du borta. Jag ser dig ibland när du är och handlar med din pappa, han du inte alls gillar men måste umgås med ändå, för han är ju din pappa. När du fyllt arton har du sagt att du ska flytta och det är inte så långt kvar nu, håll ut ett tag till. Jag brukade alltid säga att det vore värre om du inte hade någon pappa alls, då brukade du nicka, sen le litegrann, kolla på mig och säga ”Tur att jag har dig i alla fall”.

Jag ska nog skicka ett sms snart och fråga vad som hände med oss, allra främst med dig och varför du sa allt det du sa när du ändå inte menade någonting av det. Jag är rädd för att jag kommer gå sönder lite till men efter allt som varit så spelar det nog ingen roll. Man kan nog inte bli mer trasig än såhär så då gör det inget om du inte svarar på mitt sms eller om du skriver något som kommer att göra ont.

_____
Sms:et förstås, jag skickade iväg det. Det gick tre dagar sen fick jag svar. I brevform. Mitt hjärta skulle ha vunnit över alla elitlöpare i hela världen och höjdhoppare och längdhoppare. I brevet stod det att du varit förvirrad just då, att du behövde komma bort från mig för att allting var för bra för att vara sant och att du inte trodde på att bra saker kunde hända dig. Sedan stod det att du skulle flytta snart och att det egentligen mest var därför du sagt allt det du sagt. Du ville få ett kort slut som inte innebar någon smärta. Brevet var skrivet med blyerts och jag kunde se hur du suddat bort ord där du förklarat att du hade fel, jag kunde också se att du hade försökt skriva över det så pass bra att det inte var meningen att man skulle se orden du skrivit innan. I slutet av brevet formade det sig tre ord som jag länge önskat säga. Din handstil har alltid varit snirklig och du hade nog ansträngt dig extra mycket för att man knappt skulle se vad det stod. Du har för mycket stolthet i dig, din utsida är för tuff och ingen kommer någonsin in fast ditt ”Jag saknar dig” var ett tecken på att jag nästan varit inuti.

Allting skrek i mig nu, jag ville bara vara hos dig och det faktum att du hade skickat det här brevet två dagar innan och skrev att du skulle flytta ”imorgon” gjorde ont. För det innebar att jag inte kunde springa till dig och säga att allt ska bli bra och att jag vill vara med dig oavsett vad. Eller så önskade jag bara att du kunde komma på din fula blåa sportcykel, stanna på uppfarten, springa till mig så jag kunde tappa brevet och slänga armarna om dig, sedan skulle det sättas igång stråkmusik som i vilken fin kärleksfilm som helst och sen…. Och sen skulle mamma skrika att det var mat och då skulle jag inse att mitt dagsfantiserande ute vid brevlådan inte skedde i verkligheten. Du skulle fortfarande vara på väg söderut och jag skulle inte kunna nå dig.

”Mamma läs den här!” och det tog ett tag sedan var hon färdig, ”saknar du honom så mycket?” och jag svalde gråten och sa ”Ja mamma, ja det gör jag…..det gör jag verkligen”.

9. Jag skulle vilja vakna nu

vet du att jag längtar hem hela tiden
fastän det här är mitt hem
eller de vill kalla det mitt hem iallafall
men jag förstår inte hur dem tänker

jag vill hem till den guldiga bokhyllan
med priser och troféer från svunna tider
jag vill hem till barnböckerna och hem till
porslinsdjuren jag en gång sa att jag skulle börja samla på
men jag orkade aldrig för de kostade för mycket
jag glömde nog bort det också

jag vill hem till hyllan som är full med saker
ja helt stökig är den för där har jag väl aldrig
tagit mig tid till att få allt i ordning
men den har ett guldigt draperi
det var väl mest det jag ville säga
jag vill hem till min garderob också
där allting faktiskt ett tag låg i prydliga högar
tills jag aldrig orkade ta upp tvätten ur tvättkorgen förstås
den är guldig den med

jag vill hem till skrivbordet och den guldiga stolen
med det röda sammetstyget
den barnsliga lampan som jag ändå tycker om så mycket
för den passar där intryckt i ett hörn hängandes under sängen
jag vill ligga i den där loftsängen och känna hur den gungar
och alltid känna att jag lever på gränsen till att rasa
för visst skulle den rasa om jag bara legat där lite mer
på slutet så låg jag på en madrass på golvet
och tillsammans med sovfunktionen på min cdspelare
klarade jag av nätterna
fast kanske var det den röda golvlampan där i hörnet som gjorde allt
jag saknar hur allt lyste rött om natten

jag vill hem till gitarrerna på väggarna
och dem där små paljettstjärnorna som jag en gång
strödde ut över golvet för att
ja för att jag ville ha ett stjärnregn mitt i natten
eller så var det bara för att jag ville att något annat än jag
skulle falla

här kan jag inte förlika mig med någonting
och ibland så tror jag inte ens att det här händer mig
att det bara är en dröm i en lång lång natt
och jag skulle vilja vakna nu

8. Du såg väl aldrig

och jag fick väl aldrig plats i ditt lilla hjärta
för jag antar att mitt var för stort och
slagen var för hårda
kanske för snabba också
för att du skulle hänga med
för snabba för att du skulle hinna uppfatta att
någonstans hade du ett till hjärta som slog för dig
men dina ögon kunde inte se längre än till vattenytan
dina ögon kunde inte se hur sanden rördes runt på botten
i havet det stora havet
det som rymde allt jag hade allt jag älskade
det som rymde dig

och liknelser var väl ändå aldrig något för dig
men ändå så förstod du varenda ord jag sa
varenda blinkning och rörelse
men något du aldrig förstod var att
jag ville ha dig inuti
jag ville att du skulle se
sånt som ingen annan såg
för ingen blinkning eller rörelse
inget ord och ingen tår
kunde förklara det
Du såg väl aldrig
att bakom varje ord döljde sig tusen känslor
du såg väl aldrig gråheten som var placerad precis bredvid dig
och din värld var väl för liten för mig
men jag klagade aldrig

7. Hon kommer aldrig att sluta lägga skulden på sig själv

Hon kommer komma ihåg den instängda
ångestspridande doften i ditt rum
hon kommer försöka känna på dina väggar
i hopp om att finna en förklaring
hon kommer att lägga sig i din säng
för att känna hur den format sig efter din kropp
och hon kommer att kolla på fotografier med dig
för att försöka se ett sår någonstans i din blick
för att hitta ett svar på alla sina frågor
en förklaring så iallafall hon förstod

hon kommer att sakna
hur illa du alltid luktade
för att du tappat orken att vara ren
hon kommer inte att kunna förstå hur
hur du kunde leva i smutsen
men efter en tid kommer hon att inse
hur din ork föll och att du aldrig
orkade ställa dig upp igen
Efter en tid kommer hon att inse
att du aldrig tävlade mot alla andra
att du bara ville vara en del av dem

hon kommer att minnas
hur du alltid drog fingrarna genom hennes hår
hur din röst alltid skar sig när du sa
allt blir bra snart
hon kommer att minnas
de gånger du skrek och hur dina tårar sprutade
endast för att hon aldrig förstod
hon kommer aldrig att sluta
lägga skulden på sig själv

6. Det spelar nog ingen roll om jag är i Paris eller Tokyo

luften värmer
den annars så kalla huden
den annars så onda huden
som jag brukar sätta naglarna i
ibland
ibland när jag går sönder
jag trycker naglarna mot huden
och alla har väl något slags
självskadebeteende
inte för att det gör mindre ont
utan för att det känns mer
utanpå
än inuti

och du såg på när jag gick sönder
men dina fötter hade fastnat i marken
efter all tid vi stått stilla
och jag är lika trasig som då
ibland önskar jag att du kunde höra
mina skrik på hjälp
fastän jag sa att jag aldrig skulle bli så svag
att jag måste skrika för att höras
fastän jag sa att du bara skulle bry dig om
dig själv mera än om mig
för den där gången du föll så hårt
det får inte finnas någon mer sådan gång

om några månader faller löven igen
och då är jag inte kvar här
då är jag någon helt annanstans
och jag lovar
jag lovar att inte glömma dig då
för du glömmer mig så lätt ibland
att du nästan måste sätta upp
postit-lappar för att komma ihåg

4. Gråheden i dina väggar finns alla mina sparade andetag

Gråheden
du har mitt liv i dina väggar
alla andetag
alla tankar
och all kärlek
i dina väggar finns alla mina sparade andetag

Jag drömmer inte längre
för här finns ingenting att drömma om
du hade iallafall någonting som gjorde att jag drömde
gråheden
jag glömde mitt hopp när jag bytte ut dig
när jag bytte ut mig

kommer vi någonsin ses igen
kommer det någonsin vara samma sak
jag glömde mitt liv hos dig
här är jag tom
här döljer sig ett enda evigt mörker
Gråheden
jag önskar att jag kunde komma tillbaka

3. Att finna en väg härifrån är att finna en väg tillbaks

dina bara fotdynor slår mot den ljumma asfalten
efter att du i ren panik inte hunnit väja för vattenpölarna
efter gårdagens regn
och det är märken på asfalten
små mörka svarta fotmärken
vad flyr du ifrån
och vad söker du dig till
det finns ingenting bättre än det här
och är det inte tillräckligt måste man ändå
lära sig att leva med det

jag vet hur det sliter i ditt hjärta
hur allt tar sönder dig
och hur du sakta raserar
och hur jag står helt hjälplös vid din sida
och ser på
jag vet hur det känns att falla som spöregn
och jag vet hur det känns att landa mot hård grund

på vägen mot någonting nytt
dit dina ben springer
så kanske du trampar snett
men frukta inte fallet
för det kan bara göra dig gott
och även fast det smärtar
så kommer det någonting bra ur det
så småningom

det kanske är svårt att hoppas
men om varje spår du lämnar efter dig
på den ljumma asfalten
skulle betyda hur många steg du har kvar att ta
så måste jag be dig att sluta fly
om du inte vill leva

är det du eller jag som är kall
för jag känner kylan
och hur isen runt ditt hjärta blir allt tyngre
det finns stunder då jag inte ens kan höra ditt hjärta slå
det går dagar ibland då jag önskar att dina andetag kändes i nacken

och som om du var menad till att dö
som om du var menad till att undersöka
hur hög fallhöjden är
och hur ont det skulle göra
hur lång tid det skulle ta
och när din puls inte längre skulle slå
som om du var menad till att fly
från något man måste ta sig igenom

och som om jag var menad till att stanna hos dig
som om jag var menad till att tala om för dig
att fallhöjden blir allt högre ju mer vi stänger in oss
och att tiden står stilla oavsett om pulsen slår eller inte
och att finna en väg härifrån
är att finna en väg tillbaks

2. det kallas hjälp (när ögonen börjar torka ut)

jag har mitt skrivande jag
jag kan förklara med raka ord
hur jag känner då och då
fortfarande vinter dock
och minusgraderna har fastnat under
kläderna

jag har skrikit så många dagar nu
och hjärtat har förlorat sin form
det kallas hjälp
det man ropar på
när ögonen börjar torka ut

jag slutade räkna efter tio skäl
till att hata beslutet som gjorts
jag slutade räkna drömmar
när jag insåg att jag ändå inte
kommer att klara av våren
och ännu räknar jag timmarna
tills detta är över

det är som att ett stort åskmoln
har lagt sig över det här huset
och jag kan höra blixtarna slå ner i väggarna
jag kan höra dundret från taket
det kallas oro

Solen lyser ibland
men jag har ingen ork att bry mig om det
istället tänker jag på hur det hade varit
om jag lyckats vrida tillbaka tiden
till det året solen lyste som mest
men jag har glömt bort vilket år det var

1. Det är inte som att cykla första gången på våren

och om varje ensamhetskänsla skulle vara nålstick
i huden skulle jag vara som ett sådant där tyg man broderar i
tusen hål av ensamhet skulle fylla mig
och varje hål skulle blöda
inte ett enda ord skulle få komma ut genom mig
utan alla ord från alla skulle komma in
aldrig ut
redo för sprängning
redo nu

det pulserar och sticker under huden
en längtan som jag inte riktigt kan förstå
men jag vet hur den känns
jag har fått bredare säng nu
och kudden bredvid min kudde saknar lukt
och jag undrar om du ville
om du skulle kunna
om du känner för att göra den till din
om jag skulle kunna få lägga näsan i din nacke och
andas in och andas ut
känna hur frisk ren luft tränger in och motarbetar
ensamheten

men vem är du
och vad gör du nu
varför är du inte här
och känner vi varandra
känslor som de här
är inte som att cykla för första gången på våren
det är inte som att använda de skorna man köpt första gången
inte som att sjunga på någon skolavslutning
och absolut inte som att sjunga överhuvudtaget
absolut inte som att stå på ett hustak
och försöka flyga som i Madicken
det är större
det gör ondare
och jag vet inte
jag vet inte alls hur man får bort det.

En början

Den här bloggen är en början, en grund till någonting som jag skulle vilja göra.
Jag skulle vilja skriva en bok, och i den här bloggen kommer det inte finnas annat än saker jag skrivit själv, ni kommer alltså inte få reda på vad jag gjorde i veckan eller hur störande jag tycker att det är med foundationfjortisar eller något annat hellöjligt. Ni kommer inte längre få höra om mina ilandsproblem utan i den här bloggen kommer det bara finnas ord, fria att tolkas hur man själv vill.