Stjärnorna flyttar sig efter oss och så är det bara [novell]

”Du behöver inte skriva så sorgligt jämt” sa hon med det tonfallet att ”fan, varför ler du aldrig längre?” mumlandes så går mina ben upp på mitt rum utan att jag har något att säga, för det har jag ju inte och hon om någon borde veta varför jag inte ler längre. Eller så glömde jag bara att berätta vad som hände och har hänt. Att min värld ligger i spillror uppe på rummet sen du gick därifrån och att det är därför hon absolut inte får komma in där. Men jag vet inte, det är väl svårt att vara mamma också. Eller nåt.

Varenda millimeter av mig saknar dig och jag förstår liksom inte hur man tänker när man säger att ”jag ska nog gå nu, du behöver inte sakna mig eller ringa för… för jag kommer ändå inte svara och….jag älskar inte dig, har aldrig gjort det heller men det var något som höll mig kvar, men det är borta nu”. Efter det där såg jag bara hur en skepnad försvann i mörkret och jag slukades upp av någon mörk elak gud som hade som plan att förgöra mig, och se så bra han lyckades.
Kärlek var väl ändå aldrig någonting för mig jag behöver bara en varm hand då och då, smekandes mot min hud för det är väl så med såna som mig, vi har väl våra begär fastän vi knappt vuxit ur barnbyxorna än.

Jag har lyssnat på samma låt i en hel månad nu, ingen annan låt har fått strömma ut ur högtalarna. Varför? Kanske för att det är lättare att påminna mig själv om att du en gång låg bredvid och att jag en gång fick känna hur det kändes där bak i nacken precis där ditt lockiga fina hår slutade, det fick aldrig växa längre. Det är nog lättare att göra så än att tvinga sig själv att glömma, för att glömma är ju lite som att tvinga i sig någon äcklig mat som man absolut inte vill ha, tillslut kräks man ju i alla fall.

Jag lyckas alltid citera mitt favoritcitat i hela världen varenda gång som jag blir kär och den här gången så passade det bättre än vanligt för det var väl ändå alltid du, jag och Ed Harcourt. För det kändes som att ”we are joined at the hip like two siamese twins, and thats a metaphor for the feelings that I store” passade väldigt bra in på oss, fast kanske bara på mig och det jag kände förstås. Ett tag satt vi väl ihop, för det var någon som sa oskiljaktiga när vi gick förbi, fast det förstås, min granne Berit vet väl ändå inte så mycket om sånt här, hon är ju dement. Jag hade kunnat gå förbi med soppåsen och hon hade sagt samma sak.

Jag hade tänkt göra en massa saker den här sommaren men allt stannade upp och jag kom på att det är du som får min värld att röra på sig. Varje dag undrar jag varför du gick och vad jag gjorde för fel och jag har faktiskt, jag har faktiskt tänkt på att ringa och fråga hur du mår i alla fall. Allt gick så fort och helt plötsligt var du borta. Jag ser dig ibland när du är och handlar med din pappa, han du inte alls gillar men måste umgås med ändå, för han är ju din pappa. När du fyllt arton har du sagt att du ska flytta och det är inte så långt kvar nu, håll ut ett tag till. Jag brukade alltid säga att det vore värre om du inte hade någon pappa alls, då brukade du nicka, sen le litegrann, kolla på mig och säga ”Tur att jag har dig i alla fall”.

Jag ska nog skicka ett sms snart och fråga vad som hände med oss, allra främst med dig och varför du sa allt det du sa när du ändå inte menade någonting av det. Jag är rädd för att jag kommer gå sönder lite till men efter allt som varit så spelar det nog ingen roll. Man kan nog inte bli mer trasig än såhär så då gör det inget om du inte svarar på mitt sms eller om du skriver något som kommer att göra ont.

_____
Sms:et förstås, jag skickade iväg det. Det gick tre dagar sen fick jag svar. I brevform. Mitt hjärta skulle ha vunnit över alla elitlöpare i hela världen och höjdhoppare och längdhoppare. I brevet stod det att du varit förvirrad just då, att du behövde komma bort från mig för att allting var för bra för att vara sant och att du inte trodde på att bra saker kunde hända dig. Sedan stod det att du skulle flytta snart och att det egentligen mest var därför du sagt allt det du sagt. Du ville få ett kort slut som inte innebar någon smärta. Brevet var skrivet med blyerts och jag kunde se hur du suddat bort ord där du förklarat att du hade fel, jag kunde också se att du hade försökt skriva över det så pass bra att det inte var meningen att man skulle se orden du skrivit innan. I slutet av brevet formade det sig tre ord som jag länge önskat säga. Din handstil har alltid varit snirklig och du hade nog ansträngt dig extra mycket för att man knappt skulle se vad det stod. Du har för mycket stolthet i dig, din utsida är för tuff och ingen kommer någonsin in fast ditt ”Jag saknar dig” var ett tecken på att jag nästan varit inuti.

Allting skrek i mig nu, jag ville bara vara hos dig och det faktum att du hade skickat det här brevet två dagar innan och skrev att du skulle flytta ”imorgon” gjorde ont. För det innebar att jag inte kunde springa till dig och säga att allt ska bli bra och att jag vill vara med dig oavsett vad. Eller så önskade jag bara att du kunde komma på din fula blåa sportcykel, stanna på uppfarten, springa till mig så jag kunde tappa brevet och slänga armarna om dig, sedan skulle det sättas igång stråkmusik som i vilken fin kärleksfilm som helst och sen…. Och sen skulle mamma skrika att det var mat och då skulle jag inse att mitt dagsfantiserande ute vid brevlådan inte skedde i verkligheten. Du skulle fortfarande vara på väg söderut och jag skulle inte kunna nå dig.

”Mamma läs den här!” och det tog ett tag sedan var hon färdig, ”saknar du honom så mycket?” och jag svalde gråten och sa ”Ja mamma, ja det gör jag…..det gör jag verkligen”.