4. Gråheden i dina väggar finns alla mina sparade andetag

Gråheden
du har mitt liv i dina väggar
alla andetag
alla tankar
och all kärlek
i dina väggar finns alla mina sparade andetag

Jag drömmer inte längre
för här finns ingenting att drömma om
du hade iallafall någonting som gjorde att jag drömde
gråheden
jag glömde mitt hopp när jag bytte ut dig
när jag bytte ut mig

kommer vi någonsin ses igen
kommer det någonsin vara samma sak
jag glömde mitt liv hos dig
här är jag tom
här döljer sig ett enda evigt mörker
Gråheden
jag önskar att jag kunde komma tillbaka

3. Att finna en väg härifrån är att finna en väg tillbaks

dina bara fotdynor slår mot den ljumma asfalten
efter att du i ren panik inte hunnit väja för vattenpölarna
efter gårdagens regn
och det är märken på asfalten
små mörka svarta fotmärken
vad flyr du ifrån
och vad söker du dig till
det finns ingenting bättre än det här
och är det inte tillräckligt måste man ändå
lära sig att leva med det

jag vet hur det sliter i ditt hjärta
hur allt tar sönder dig
och hur du sakta raserar
och hur jag står helt hjälplös vid din sida
och ser på
jag vet hur det känns att falla som spöregn
och jag vet hur det känns att landa mot hård grund

på vägen mot någonting nytt
dit dina ben springer
så kanske du trampar snett
men frukta inte fallet
för det kan bara göra dig gott
och även fast det smärtar
så kommer det någonting bra ur det
så småningom

det kanske är svårt att hoppas
men om varje spår du lämnar efter dig
på den ljumma asfalten
skulle betyda hur många steg du har kvar att ta
så måste jag be dig att sluta fly
om du inte vill leva

är det du eller jag som är kall
för jag känner kylan
och hur isen runt ditt hjärta blir allt tyngre
det finns stunder då jag inte ens kan höra ditt hjärta slå
det går dagar ibland då jag önskar att dina andetag kändes i nacken

och som om du var menad till att dö
som om du var menad till att undersöka
hur hög fallhöjden är
och hur ont det skulle göra
hur lång tid det skulle ta
och när din puls inte längre skulle slå
som om du var menad till att fly
från något man måste ta sig igenom

och som om jag var menad till att stanna hos dig
som om jag var menad till att tala om för dig
att fallhöjden blir allt högre ju mer vi stänger in oss
och att tiden står stilla oavsett om pulsen slår eller inte
och att finna en väg härifrån
är att finna en väg tillbaks

2. det kallas hjälp (när ögonen börjar torka ut)

jag har mitt skrivande jag
jag kan förklara med raka ord
hur jag känner då och då
fortfarande vinter dock
och minusgraderna har fastnat under
kläderna

jag har skrikit så många dagar nu
och hjärtat har förlorat sin form
det kallas hjälp
det man ropar på
när ögonen börjar torka ut

jag slutade räkna efter tio skäl
till att hata beslutet som gjorts
jag slutade räkna drömmar
när jag insåg att jag ändå inte
kommer att klara av våren
och ännu räknar jag timmarna
tills detta är över

det är som att ett stort åskmoln
har lagt sig över det här huset
och jag kan höra blixtarna slå ner i väggarna
jag kan höra dundret från taket
det kallas oro

Solen lyser ibland
men jag har ingen ork att bry mig om det
istället tänker jag på hur det hade varit
om jag lyckats vrida tillbaka tiden
till det året solen lyste som mest
men jag har glömt bort vilket år det var

1. Det är inte som att cykla första gången på våren

och om varje ensamhetskänsla skulle vara nålstick
i huden skulle jag vara som ett sådant där tyg man broderar i
tusen hål av ensamhet skulle fylla mig
och varje hål skulle blöda
inte ett enda ord skulle få komma ut genom mig
utan alla ord från alla skulle komma in
aldrig ut
redo för sprängning
redo nu

det pulserar och sticker under huden
en längtan som jag inte riktigt kan förstå
men jag vet hur den känns
jag har fått bredare säng nu
och kudden bredvid min kudde saknar lukt
och jag undrar om du ville
om du skulle kunna
om du känner för att göra den till din
om jag skulle kunna få lägga näsan i din nacke och
andas in och andas ut
känna hur frisk ren luft tränger in och motarbetar
ensamheten

men vem är du
och vad gör du nu
varför är du inte här
och känner vi varandra
känslor som de här
är inte som att cykla för första gången på våren
det är inte som att använda de skorna man köpt första gången
inte som att sjunga på någon skolavslutning
och absolut inte som att sjunga överhuvudtaget
absolut inte som att stå på ett hustak
och försöka flyga som i Madicken
det är större
det gör ondare
och jag vet inte
jag vet inte alls hur man får bort det.

En början

Den här bloggen är en början, en grund till någonting som jag skulle vilja göra.
Jag skulle vilja skriva en bok, och i den här bloggen kommer det inte finnas annat än saker jag skrivit själv, ni kommer alltså inte få reda på vad jag gjorde i veckan eller hur störande jag tycker att det är med foundationfjortisar eller något annat hellöjligt. Ni kommer inte längre få höra om mina ilandsproblem utan i den här bloggen kommer det bara finnas ord, fria att tolkas hur man själv vill.