-- syster låt blodet pulsera

syster
jag har börjat räkna mina andetag nu
men jag slutar alltid efter tio
och tänker
de kommer ändå inte minska
och jag vet att du gör det samma
fast du kommer kanske aldrig till tio
du bryter kanske ihop vid tre
och syster du ska veta att
jag vill vara hos dig då

vad är bra i mitt liv
inte särskilt mycket
men du är bra och
jag lever på den sekunden då vi
höll så hårt och viskade sanningar
i varandras öron
jag älskar dig syster

du säger att du vill andas systerluft igen
och jag håller med
jag vill så gärna höra dig andas
vill känna varenda andetag
vill andas med dig
syster

hur mycket du önskar att
morgondagen aldrig kom
så får du önska lika mycket
att vi ska krossa varenda mur
och hinder som står i vägen för oss
vi ska överleva det här

du måste leva syster
förstår du inte
septemberluften börjar bli alldeles för kall
och den sticker i halsen
det är inte förkylningen
det är saknaden
vill stå tätt intill

syster jag vill höra dig viska i mitt öra
att jag är världens bästa syster
och att du älskar mig
sedan ska jag säga detsamma
med lite blyghet
för sådana ord känns för stora
och okända
men jag menar det verkligen

syster låt blodet pulsera
för jag vet inte vad jag skulle göra utan dig
så många nätter som skulle
springa rakt in i mig
misshandla mig med dess mörker

-- vi skulle kunna vara evigheten

pojkarna på medborgarplatsen
skjuter hål genom vardagen
med ärtpistoler
och jag
sitter på en trapp stirrar
cigarettröken lägger sig
som en dimma över
hålen
ett tjockt lager av
ingenting

tristessen springer
över torget
bland alkoholister och kyliga höstvindar
egentligen myllrar det av folk
men jag ser ingenting
jag är förblindad
av min egna existens

vi är som knäppet från tändaren
innan elden kommer
som tjutet från tåget
när det passerar ett samhälle
vi är inte som paret bredvid mig
på tunnelbanan
inte de
som firar alla hjärtans dag
som en högtid
vi är ögonblicket sekunden
sedan glöms vi bort igen

-- det här är ingen biografi

de skulle säga dödslängtan
jag skulle säga meningslöshet
och tankar om en annan värld än den här
jag skulle säga att mammas och pappas hjärtan
var brutna i fyra delar
jag skulle säga att gråheden blivit osäkert
otryggt

jag skulle också säga att julafton är långt bort
att det skulle vara dagen d i modern benämning
sedan skulle jag viska lite svagt att
jag tror jag har bestämt mig nu
och visst skulle ni fråga varför
sedan skulle ni skriva dödslängtan i min journal
skriva ut några oätbara piller på recept
jag skulle kalla er skräck
och ingen skulle förstå

-
för att du behöver hjälp ser du inte själv
vem du håller på att bli
vet du inte att du snart kommer falla
så djupt att du aldrig någonsin kommer upp igen
ur helvetesgapet som blivit mellan
din värld och verkligheten.
-

jag skulle sluta bry mig
sluta bry mig om allting som finns runtomkring
sluta älska mina vänner
och isolera mig från den världen som de finns i
inte vilja prata alls
glömma bort vem jag är och vad jag är bra på
vad jag gillar och vilka jag gillar eller vem
skulle sluta tänka på kärlek och hur mycket
jag hatar att vara ensam
inte en tanke skulle slå mig i huvudet
inte en tanke på att åka hem

min hud skulle blekna
och jag skulle tyna bort sluta andas
jag skulle bryta upp med alla som
skulle fråga hur jag mår
skulle inte längre bry mig
om utsikten från skinnarviksberget vid zinken
om neonskyltarna och gatulyktorna
hur fint det är på våren
eller hösten när lönnlöven lyser röda

-
de skulle tvinga mig att äta
ringa någon få lite sällskap i mänsklig form
de skulle säga att det finns annat i den här världen
än din skrivbok med röda hörn
de skulle tömma pillerburkarna
se till att jag alltid gick på vägen mot förbättring
aldrig tog en genväg
-

jag skulle lära mig alla knep
skulle hitta andra vägar
över de hinder som väntade mig
skulle fly hundra gånger om dan
jag skulle sluta märkas
alla färgglada kläder skulle bli svarta
mitt rum skulle se ut som Tyskland efter kriget
som berlinmuren efter att den rivits
mina väggar skulle vara täckta med slagord
och golvet fullt av grus
det skulle skrika smuts om mitt rum
och ingen skulle få kliva över tröskeln in till det
det skulle vara min fristad
mitt alldeles egna territorium

-
de skulle göra allt
för att jag skulle bli mänsklig igen
men då skulle de behöva veta att
det är något dem borde tänkt på tidigare
de skulle behöva veta att
jag slutade vara mänsklig den där helveteshelgen
efter nyår
då när --
det skulle dem behöva veta
-

jag skulle förmodligen gå sönder
så mycket att det skulle vara helt hopplöst
att laga mig
skulle inte hitta någon som orkade
ingen hjälte eller riddare
för det här är ingen saga
det här är heller ingen biografi
om självdestruktivt beteende
jag har bara tröttnat på att springa efter lyckan
när det är den som borde springa efter mig

-- kometer och gråa dagar

Det skiner ingen sol över Liljeholmen idag.
Med händerna i fickorna står han och tittar osäkert över alla som går förbi. Han vankar av och an på asfalten, låter fötterna gå från en punkt till en annan.

En vilsen flicka med kulörta kläder kommer ut från T-banan. Hon går mot honom och man ser hur han blir smygförvånad och lyfter lite på ena ögonbrynet.

vad vill hon och varför kommer
hon fram till mig. Jag önskar jag
var händerna i mina byxfickor.

Hon frågar honom lite lätt och aningens inövat om gymnasiet, hennes blick är darrig och hon är höstens första löv. De slutar prata, samtalet dör, skäms han?
Tvärbanan går om 2 minuter och människorna runtomkring börjar röra på sig. Han står där med de isande blå ögonen, viftar med benet litegrann, slänger med huvudet för att inte få håret i ögonen.

som jag önskar att
den där kometen
krossade världen nu

tvärbanan kommer, han går på.

Stjärnorna flyttar sig efter oss och så är det bara [novell]

”Du behöver inte skriva så sorgligt jämt” sa hon med det tonfallet att ”fan, varför ler du aldrig längre?” mumlandes så går mina ben upp på mitt rum utan att jag har något att säga, för det har jag ju inte och hon om någon borde veta varför jag inte ler längre. Eller så glömde jag bara att berätta vad som hände och har hänt. Att min värld ligger i spillror uppe på rummet sen du gick därifrån och att det är därför hon absolut inte får komma in där. Men jag vet inte, det är väl svårt att vara mamma också. Eller nåt.

Varenda millimeter av mig saknar dig och jag förstår liksom inte hur man tänker när man säger att ”jag ska nog gå nu, du behöver inte sakna mig eller ringa för… för jag kommer ändå inte svara och….jag älskar inte dig, har aldrig gjort det heller men det var något som höll mig kvar, men det är borta nu”. Efter det där såg jag bara hur en skepnad försvann i mörkret och jag slukades upp av någon mörk elak gud som hade som plan att förgöra mig, och se så bra han lyckades.
Kärlek var väl ändå aldrig någonting för mig jag behöver bara en varm hand då och då, smekandes mot min hud för det är väl så med såna som mig, vi har väl våra begär fastän vi knappt vuxit ur barnbyxorna än.

Jag har lyssnat på samma låt i en hel månad nu, ingen annan låt har fått strömma ut ur högtalarna. Varför? Kanske för att det är lättare att påminna mig själv om att du en gång låg bredvid och att jag en gång fick känna hur det kändes där bak i nacken precis där ditt lockiga fina hår slutade, det fick aldrig växa längre. Det är nog lättare att göra så än att tvinga sig själv att glömma, för att glömma är ju lite som att tvinga i sig någon äcklig mat som man absolut inte vill ha, tillslut kräks man ju i alla fall.

Jag lyckas alltid citera mitt favoritcitat i hela världen varenda gång som jag blir kär och den här gången så passade det bättre än vanligt för det var väl ändå alltid du, jag och Ed Harcourt. För det kändes som att ”we are joined at the hip like two siamese twins, and thats a metaphor for the feelings that I store” passade väldigt bra in på oss, fast kanske bara på mig och det jag kände förstås. Ett tag satt vi väl ihop, för det var någon som sa oskiljaktiga när vi gick förbi, fast det förstås, min granne Berit vet väl ändå inte så mycket om sånt här, hon är ju dement. Jag hade kunnat gå förbi med soppåsen och hon hade sagt samma sak.

Jag hade tänkt göra en massa saker den här sommaren men allt stannade upp och jag kom på att det är du som får min värld att röra på sig. Varje dag undrar jag varför du gick och vad jag gjorde för fel och jag har faktiskt, jag har faktiskt tänkt på att ringa och fråga hur du mår i alla fall. Allt gick så fort och helt plötsligt var du borta. Jag ser dig ibland när du är och handlar med din pappa, han du inte alls gillar men måste umgås med ändå, för han är ju din pappa. När du fyllt arton har du sagt att du ska flytta och det är inte så långt kvar nu, håll ut ett tag till. Jag brukade alltid säga att det vore värre om du inte hade någon pappa alls, då brukade du nicka, sen le litegrann, kolla på mig och säga ”Tur att jag har dig i alla fall”.

Jag ska nog skicka ett sms snart och fråga vad som hände med oss, allra främst med dig och varför du sa allt det du sa när du ändå inte menade någonting av det. Jag är rädd för att jag kommer gå sönder lite till men efter allt som varit så spelar det nog ingen roll. Man kan nog inte bli mer trasig än såhär så då gör det inget om du inte svarar på mitt sms eller om du skriver något som kommer att göra ont.

_____
Sms:et förstås, jag skickade iväg det. Det gick tre dagar sen fick jag svar. I brevform. Mitt hjärta skulle ha vunnit över alla elitlöpare i hela världen och höjdhoppare och längdhoppare. I brevet stod det att du varit förvirrad just då, att du behövde komma bort från mig för att allting var för bra för att vara sant och att du inte trodde på att bra saker kunde hända dig. Sedan stod det att du skulle flytta snart och att det egentligen mest var därför du sagt allt det du sagt. Du ville få ett kort slut som inte innebar någon smärta. Brevet var skrivet med blyerts och jag kunde se hur du suddat bort ord där du förklarat att du hade fel, jag kunde också se att du hade försökt skriva över det så pass bra att det inte var meningen att man skulle se orden du skrivit innan. I slutet av brevet formade det sig tre ord som jag länge önskat säga. Din handstil har alltid varit snirklig och du hade nog ansträngt dig extra mycket för att man knappt skulle se vad det stod. Du har för mycket stolthet i dig, din utsida är för tuff och ingen kommer någonsin in fast ditt ”Jag saknar dig” var ett tecken på att jag nästan varit inuti.

Allting skrek i mig nu, jag ville bara vara hos dig och det faktum att du hade skickat det här brevet två dagar innan och skrev att du skulle flytta ”imorgon” gjorde ont. För det innebar att jag inte kunde springa till dig och säga att allt ska bli bra och att jag vill vara med dig oavsett vad. Eller så önskade jag bara att du kunde komma på din fula blåa sportcykel, stanna på uppfarten, springa till mig så jag kunde tappa brevet och slänga armarna om dig, sedan skulle det sättas igång stråkmusik som i vilken fin kärleksfilm som helst och sen…. Och sen skulle mamma skrika att det var mat och då skulle jag inse att mitt dagsfantiserande ute vid brevlådan inte skedde i verkligheten. Du skulle fortfarande vara på väg söderut och jag skulle inte kunna nå dig.

”Mamma läs den här!” och det tog ett tag sedan var hon färdig, ”saknar du honom så mycket?” och jag svalde gråten och sa ”Ja mamma, ja det gör jag…..det gör jag verkligen”.